Etapp 13, SIXTORP - SVARTÅ HERRGÅRD

Bild på Etapp 13 Bild på Etapp 13

Etappblad och karta

Fakta

Längd: 19 km

Tid: 8 h

Svårighetsgrad: 2

Aktiviteter

SIXTORP - SVARTÅ HERRGÅRD

Etappen startar i Sixtorp naturreservat där beteshagar och slåtterängar breder ut sig på sluttningarna ner mot sjön. Leden går över det höga berget Falkebergshöjden, där du har en fin utsikt över sjön Multen och skogstrakterna söderut. Du får inte missa det speciella gruvområdet Limstensgruvorna där man tidigare brutit kalksten, inte heller den gamla kvarn och kraftstation från bruksepoken som leden går förbi. Vid naturreservatet Jättaberget kan både gammal och ung upptäcka unika grottor som är några av de största och märkligaste i Mellansverige. Etappen bjuder på en riktig vildmarkskänsla med orörd skog, sällsynta växter och djur. I ett område finns det mycket gammeltallar, som förr användes som ”värkträd”, man trodde att man kunde flytta över sin tandvärk till träden. Etappen har sitt slut vid Svartå gamla bruk.

 

Underlag: skogsväg och skogsstig.
Höjd: 148 m ö h


Färskvatten

Vatten finns vid Sixtorp, men även i form av en kallkälla, som ligger halvvägs in på leden. 


Transport

Till Sixtorp finns ingen bussförbindelse. Den närmsta är från Mullhyttan, som ligger cirka 5 km från leden. Från Svartå Herrgård finns det bussförbindelse med Örebro under vardagarna. 

www.lanstrafiken.se

SIXTORP - SVARTÅ HERRGÅRD

Etappen början vid Sixtorp friluftsgård, som är en gammal bergsmansgård med anor långt tillbaka i tiden. Under många generationer har den brukats som bondgård och den sista brukaren bodde tillsammans med sin mor på gården en bra bit in på 1960-talet. De senaste 40 åren har Sixtorp fungerat som friluftsgård och ägs numera av Region Örebro län. Intill friluftsgården ligger Sixtorps gamla skola, som byggdes år 1873 och var en bra förebild för hur skolor skulle byggas på den tiden. Skolan i Sixtorp lades ned redan i slutet av 1940-talet. Den ägs nu av Västernärkes naturvårdsförening.
Stora delar av Sixtorp är idag natureservat. En mosaik av beteshagar och slåtterängar breder ut sig på sluttningarna ned mot sjön Multen och här finns rester av hagar och odlingsrösen som minner om skötseln i forna tider. Dess ängar betas av får.
Första biten av vandringen går genom naturreservatet och ner till den kommunala badplatsen vid Multen. Här finns bryggor, vindskydd och en fin strand.

Gammelhyttan

Efter badplatsen kommer leden fram till resterna av Gammelhyttan, som har anor ända från medeltiden. Hyttan är en av Kilsbergens fyrtiotal hyttor. År 1638 byggdes en ny hytta som drevs fram till 1819, då all verksamhet flyttades till Mullhyttan. Än i dag kan du i omgivningen se slagghögar, vilket är den rest som blev kvar när järnet utvunnits ur malmen. Ett femtiotal meter söder om vägen kan du dessutom se en stenkrans, som troligen är resterna av masugnspipan.
På norra sidan av vägen syns kraftiga murar efter hyttans damm. Vattenkraften var nödvändig för att driva blåsbälgarna, som blåste in luft i masugnen för att temperaturen skulle bli tillräckligt hög för att smälta fram järnet ur malmen. Efter järnframställnings-epoken har vattenkraften använts för att driva en såg. Här finns även gruvhål, vilket visar att Gammelhyttan hade den ovanliga fördelen av att ha malmen inom räckhåll. Med andra ord krävdes inga långa transporter från gruva till hytta.
Väster om Gammelhyttan går leden upp på Falkenbergshöjden. Höjden är ett bergsområde där naturvårdare i Västernärke under 1950-och -60-talet bedrev de första försöken att återplantera berguv i Mellansverige.
Efter Falkenbergshöjden fortsätter leden söderut och nedför. Den korsar en väg och passerar en liten vacker tjärn innan den åter går in i skogen. Därefter går den upp på en höjd för att slutligen passera ett par mossar. Vandringen på höjderna går främst genom tallskog, där tjäder och annan skogsfågel trivs.

Tryggeboda

Bergslagsleden kommer sedan ut på vägen mot Tryggeboda by. Byn är en av de få större byar i Kilsbergen som haft förutsättningar för odling och inte behövt växt upp kring en hyttplats. Här finns ett levande kulturlandskap med små torp och ett par bondgårdar, vars kor håller landskapet öppet vid Multens strand och vid den vik som kallas Tryggebodaviken.

Norr om byn finns ett stort limstensbrott, som har haft betydelse för den äldre järnhanteringen, och som kan ha bidragit till befolkningens försörjning.
Strax väster om Tryggeboda finns en kilometerlång återvändsled, som leder fram till Limstensgruvorna. Limstensgruvorna ett säreget gruvområde där man tidigare brutit kalksten, eller limsten som det också kallas. Genom att man vid brytning delvis utnyttjade naturliga och nästan lodräta sprickbildningar i berget har det bildats väldiga öppna rum med 10- 12 meter höga, släta väggar. Mellan dessa passerar man genom valv som sprängts genom berget. Gruvan bröts senast i slutet av 1800-talet då den användes vid framställning av järn i Degerfors. På de släta väggarna kan man se namn, initialer och datum som huggits in av gruvarbetarna. I omgivningarna finns en rik kalkgynnad flora.

Landskapet byter skepnad

Efter knappt 8 km på etappen lämnar du vägen och går in i skogen på en gammal farväg. På vänster sida skymtar en liten tjärn och sedan ändras landskapet plötsligt markant. Från ett öppet odlingslandskap hamnar du i södra Kilsbergens karaktäristiska storblockiga terräng.
Från trakterna av Villingsberg går leden vidare i sydvästlig riktning genom södra Kilsbergen och ett stråk av storblockig och kraftigt sönderbruten berggrund som kallas Fasaskogen. Skogen sträcker sig ända bort mot Degerfors. Här i den fuktiga granskogen växer kärrviol, stenbär och många andra skuggälskande örter.
En bit in på den gamla farvägen går en 2 km lång återvändsled till Jättebergen, som är känt för sitt över 80 meter långa grottsystem. Särskilt det östliga partiet av Jättebergen är dramatiskt med uppsprucken berggrund, block som lutar mot varandra och lodräta blocksidor. Genom att smältvatten från inlandsisen spolat sprickorna rena har ett system av grottgångar bildats. Nergångarna till dessa finns uppe på bergsplatån. Det går även att klättra ner i flera av de andra grottorna.
Jättebergen är sedan länge ett uppskattat utflyktsmål och enligt sagan bodde här jätten Diger, som är ett gammalt svenskt ord som betyder stor. Traditionen säger att det är jättens namn som även givit namn åt den närliggande orten Degerfors.

Tunntappen

Sjön Tunntappen sägs bete sig precis som namnet antyder: utan förvarning töms sjön på allt sitt vatten — som när man drar tappen ur en tunna. Denna tappning av sjön sker snabbt och, som sägnen säger, så att det "dånar i bergen", men det finns ingen som i modern tid har kunnat vittna denna plötsliga avtappning. Däremot kan den regelbundne vandraren på Bergslagsleden konstatera att sjön oftast är fylld, men ibland helt tömd på vatten!

Tunntappen har sitt utflöde i den bäck som går under bron invid sjön. När vattenståndet är lågt och bäckfåran torrlagd kan man observera att vattnet försvinner ner under en klippa strax sydväst om bron. Detta vatten rinner troligen under jorden och kommer fram som en kraftigt flödande källa omkring 25 meter nedströms i den torrlagda bäckfåran. Den plötsliga tömningen har man försökt förklara med ett underjordiskt avlopp som blockeras av en stor ispropp och när isen smälter och lossnar uppstår ett undertryck som snabbt tömmer sjön.
Efter Tunntappen fortsätter ledencpå Norra Holmsjöns östra sida och går genom ungskog och blandade bestånd av björk och gran. Sjön är vacker och möjlighet finns till bad.

Rastplats Södra Holmsjön

Från odlingsmarkerna vid det gamla torpet Rifallet går ledan på gamla skogsvägar fram till etappens rastplats vid Södra Holmssjön, som ligger 12 km från Sixtorp och 7 km från Svartå. Här finns vindskydd, eldstad och toalett. Dricksvatten finns inte vid rastplatsen, men sjöns vatten är så rent att det efter kokning kan användas vid matlagning.
Efter rastplatsen fortsätter leden på gamla skogsvägar fram till igenvuxna odllingsmarker vid Koltorp, där viker leden av in mot skogen igen. Flera gamla lösträd står kvar från den tid då marken odlades. Bland annat växer här flera stora rönnar. Från stigen söder om Koltorp har man bitvis fin utsikt åt stora skogsområden mot väster. Vandringen går vidare på mossiga tuvor där växtligheten utgörs av blåbär, hallon och enstaka björnbärsbuskar.
Efter ca 16 km vandring genom mestadels yngre skogar och kalhyggen kommer man fram till en så kallad tandvärkstall. Denna mång hundraåriga fura var ett så kallat värkträd, som kunde användas för att bota tandvärk, och många andra sjukdomar. Den sjuke petade med en sticka i den onda tanden och satte därefter in den i trädets bark. Genom att göra detta gick det onda över i trädet. Allt det onda som under tiden samlats i trädet gjorde att ingen vågade sätta yxan i ett sådant träd. Det är anledningen till att vi än idag har ett antal tandvärkstallar kvar.

1,4 km före Svartå herrgård går Bergslagsleden under den gamla Svartåbanan, som är en järnvägssträcka som tidigare gick mellan Örebro och Svartå. Svartåbanan lades ned 1985. Några hundra meter söderut går leden även under stambanan mellan Stockholm och Oslo. Söder om järnvägen kommer leden ut på en mindre bilväg, som är anmärkningsvärt välbyggd med stensatta vägbankar. Vägen är en del av den gamla landsvägen som kallas Letstigen, som gick genom Västernärke med rikttning mot Värmland. Leden följer Letstigen ända fram till etappmålet vid Svartå Herrgård.

Svartå gamla bruk – nedre bruket

Vid sjön Lill-Björkens utflöde anlades 1658 ett bruk. Det var i drift fram till mitten av 1800-talet, då det flyttades till "Övre bruket" i nuvarande Svartå samhälle. Verksamheten i Svartå var i drift ända till 1966, då hyttan blåstes ner som den sista träkolsdrivna hyttan i Sverige.
Strax västerut ligger Svartå herrgård, som har en huvudbyggnad i gustaviansk stil från början av 1780-talet.
Ett par hundra meter i östlig riktning ligger Villa Lugnbo. Byggnaden uppfördes 1896 av Svartå bruks AB, som bildades 1894. Den var tidigare bostad åt bruksdisponenten, men används idag av herrgården som konferenslokal.
Än idag finns ett par byggnader från järnbruksepoken. Däremot har vattenkraften utnyttjats för kvarndrift fram till 1930-talet. I närheten finns också mjölnarbostaden bevarad. På sidan om landsvägen kan du se en gulputsad smedja, med smedbostad mittemot, från mitten av 1800-talet. Dessa hörde till brukets lantbruk.

© 2017 REGION ÖREBRO LÄN